peace of me
still want it?
i'm walking on broken glass.
fan fan fan fan, alltså FAN! vad i helvete tänkte jag på? hur jävla dum får man bli, och nu är det så jävla svårt och bara släppa alla tankar, känns så jävla fel och onödigt, mår illa av tanken och ångesten kryper bara tätare och tätare inpå. Varför? Lika dum och godtrogen varje jävla gång, jag orkar inte mer. Ett sånt val är ett val du får stå med och leva med det. När man snackar och umgås med sina vänner borde inte det i göra ont i hela kropp och själ, man ska inte behöva känna hur allt kommer krypande och en röst långt inne skriker av smärta, att tårarna är så tätt inpå bara av en liten tanke eller påminelse från förr. Sånt är så jävla otroligt jobbigt och jag vet fan inte om det är värt det. Men vafan? Hur ska man göra? Så jävla fucked up, så snurrigt allting.. Orden snubblar på varandra i huvudet, hur får man ut sånna här känslor rätt? Jag orkar inte med fler missförstånd, varför inte välja en punkt man ska stå vid med en person i livet och sen hålla sig till det? Verkar vara det svåraste som finns tydligen.
Jag klagar inte, men det är så allt känns.. När jag tänker på vissa saker så vill jag bara riva av mig håret och skrika högt, fyihelvete vad jag vill stycka en viss person, det är helt sjukt.. Man gör fan inte så. IT WILL JUST GET RIGHT BACK AT YOU. crap oxå!
pain is warning that's something's wrong,
I pray to god it won't be long
freedom comes when you learn to let go,
creations comes when you learn to say no
Finns inget kvar, samtidigt som att det känns att allt finns kvar.
Sist jag kollade såg jag ingenting, inte ens en liten glöd kvar av elden som var,
men sen kommer känslan att det kanske ligger där under ytan,
väntar på att någon ska röra om i grytan..
Kanske är det meningen, kanske är det bara ett hopplöst fall vi inte kan släppa.
i'm walking on broken glass.
fan fan fan fan, alltså FAN! vad i helvete tänkte jag på? hur jävla dum får man bli, och nu är det så jävla svårt och bara släppa alla tankar, känns så jävla fel och onödigt, mår illa av tanken och ångesten kryper bara tätare och tätare inpå. Varför? Lika dum och godtrogen varje jävla gång, jag orkar inte mer. Ett sånt val är ett val du får stå med och leva med det. När man snackar och umgås med sina vänner borde inte det i göra ont i hela kropp och själ, man ska inte behöva känna hur allt kommer krypande och en röst långt inne skriker av smärta, att tårarna är så tätt inpå bara av en liten tanke eller påminelse från förr. Sånt är så jävla otroligt jobbigt och jag vet fan inte om det är värt det. Men vafan? Hur ska man göra? Så jävla fucked up, så snurrigt allting.. Orden snubblar på varandra i huvudet, hur får man ut sånna här känslor rätt? Jag orkar inte med fler missförstånd, varför inte välja en punkt man ska stå vid med en person i livet och sen hålla sig till det? Verkar vara det svåraste som finns tydligen.
Jag klagar inte, men det är så allt känns.. När jag tänker på vissa saker så vill jag bara riva av mig håret och skrika högt, fyihelvete vad jag vill stycka en viss person, det är helt sjukt.. Man gör fan inte så. IT WILL JUST GET RIGHT BACK AT YOU. crap oxå!
pain is warning that's something's wrong,
I pray to god it won't be long
freedom comes when you learn to let go,
creations comes when you learn to say no
Finns inget kvar, samtidigt som att det känns att allt finns kvar.
Sist jag kollade såg jag ingenting, inte ens en liten glöd kvar av elden som var,
men sen kommer känslan att det kanske ligger där under ytan,
väntar på att någon ska röra om i grytan..
Kanske är det meningen, kanske är det bara ett hopplöst fall vi inte kan släppa.
Kommentarer
Trackback
