made of steel
I know whats coming.. och jag tänker ta det.
Skiten äter upp mig inifrån. Tankar, ångest, saknad, tårar, minnen. Jag måste få ordning på den delen av mitt liv. KAnske tar sin lilla tid. Men det måste det göra. Spelar ingen roll jag kommer komma dit och jag kommer klara det jag kommer återfå balansen. Sen skiter jag i er resterande som skrattar och tror ngt annat. Faktum är att inte många som vet överhuvudtaget hur mitt liv ser ut idag. Alls. Bara tror sig veta. Hör saker. Då måste det vara sant. På pricken. Tyck och tro er veta vad ni nu mår bäst av.
Att vara en heltidsmamma hemmafru dagligen med barnen som tycker dig från alla håll och kanter och du försöker få ihop din dag så den räcker innan det är dags för nästa dag, mat, tvätt, städ, handla, torka, städa upp saker som fallit ner på golvena osv osv. Det är ingenting mot att vara mamma till två som jag inte ens får träffa som jag vill. Eller när jag vill. Jag skulle byta det till det mest kaotiska mammarollen any fucking day. När den delen av min kropp och själ börjar skrika efter barnen så önskar jag fan mig en kula i skallen. Just då just den stunden. Ngt mer outhärdligt finns inte. Det är ngt som kommer att förändras. igen. Men det tar sån jävla tid.. sån tid.. jämt... MEn det ska bli bra till slut. Hade kunnat vara värre. Faktiskt. Mycket värre. Nånstans mitt i allt det här ser jag ändå lite ljus och har med mig hopp hela tiden. Jag är inte ensam. Jag kommer aldrig behöva vara ensam. Och jag mår faktiskt bra. För övrigt. Gäller att hålla hårt i repet. Och inte falla. Och gör man det så fokusera på att resa sig igen och inte titta och lyssna runt vad folk snackar och pratar om ditt patetiska fall, ännu en jävla miss, ännu en mina. Fokus på att resa sig med alla kroppsdelar på plats, kunna gå utan skador och hantera det mentala på sitt sätt. Ingen jävel vet alla gånger vad som är bäst för en annan. Så ÄR det INTE. Inte ALLA gånger. Och speciellt inte den som aldrig haft en svår dag i sitt liv som går en utbildning, läser några kurser, får en titel och ska arbeta med detta. Med människor som typish ja vad ska man ta, mig som exempel. Sätta en i ett fack. Eftersom alla är likadanna. Alla som jag. Alla vi. Sätts i ett fack. Det fungerar, vi fungerar och tänker på samma sätt. Det är redan bestämt hur det ska gå för en person för mig från början. Svart eller vitt. Kan tala om, att visst, så kan det vara ibland. Inte alla gånger. Det är ett faktum. Och egentligen, vem vet det bäst? Ni som läst på ett papper om hur det fungerar eller gått på några föreläsningar, haft lite erfarenhet med åren men aldrig i sitt liv haft sina fötter i skona som en människa med en trasig själ har det. Skenheligt. Ja jo. Ärlighet. Visst. Haha! Pundare ljuger och manipulerar. Sen tvingas vissa in i behandling. Förväntas vara ärliga helt plötsligt. Bara toppen av isberget.
Missförstå mig inte. Jag VILL leva normalt och är påväg dit, är kämpigt och lite guppigt ibland, det är ju vad jag är van vid. Jag har levt senaste 2-3 åren som ett lite dubbelliv av familjeliv och den andra sidan av den biten som anses tabu. Med droger osv. Som eskalerade och till slut rann bägaren över. Några ggr. Men jag har levt i ett familjeliuv sen 6 år tillbaka då min Gabriel föddes. Jag vet hur det är att leva ett liv utan droger. Vissa gör inte det. Inget jag är avundsjuk på. Eftersom jag faktiskt har en chans. Jämföra ett liv på 26 år med droger, vet ingenting om hur det funkar utan, med ett liv som jag hade. Jag har haft ett par riktigt intensiva senaste 3 år ungefär. Känns som 10 år. Och idag, ja fan, jag får resa mig från fall efter fall. Är gansk jävla trött på det. Har aldrig känt en riktig sån här TRÖTTHET som nu, En saknad efter mina barn som skär i hela jävla hjärtat.
Synd bara att det faktiskt är brist på riktigt bra hjälp. Bra folk som vet vad dom faktiskt pratar om. Inte vad dom tror dom vet dom pratar om bara för att dom jobbar med det dagligen. Det är en jävla skillnad. Tyvärr så äre så att pundare som tagit sig ur skiten, är dom som faktiskt ska kunna få jobb som behandlare. Dom behöver inte ens gå nån kurs som kostar kommunerna pengar.
Igår var vi till staden Örebro och glassade runt. Det var trevligt. Soligt. Glass åt vi i solen oxå. Såg lite märkliga konstutsmyckningar här å där. Men det... var säkert värt pengarna......
Och idag åker jag och träffar min Gabriel. Äntligen!! Hoppaspå att få träffa min minsta goding snart med. Skulle kunna ge vad som helst för att återfå balansen i samarbetet och umgänget. På g. Men FUCK! Tiden. min värsta och bästa fiende just nu.. underligt vis så...
Kommentarer
Trackback
