Peace är vad jag letar efter, vart är den?
Börjar faktiskt tvivla starkt på den hjälpen som sägs vara "rätt" för en viss typ av människor samlad i en katergori enligt dessa samhällsnormer och folket som arbetar där. Regler är inte det samma som riktlinjer. Men de används som regler när man kommer dit och söker hjäl men inte fyller upp å når upp till normerna som krävs enligt riktlinjerna som då används som några slags regler. Och det vet nog nästan alla som haft med detta skit liv att göra, varje månad. Även om man satt sig i bajssituationen själv eller inte, om man råkat ut för ngt och hamnat där frivliigt eller inte, så har man satts i ett fack. Efter ett tag lär man sig. Och en sak är klar. Lite som ett spel. Poker kanske. Om man krossar över gränsen och höjer sig, lägger fram fakta att hur det ska skötas egentligen och att man inte ska behandlas som en jävla okunnig hund, bara lyssna, ta imot och göra. Dom spelar sina egna regler, lite som dom vill, flipediflo. Ena har tur andra inte, Ena får det som ska vararätt, en annan får kämpa. Ena dagen sögs ngt, andra gången är attityden ngt helt annan. Har man tur när man höjer sig över dessa så kan man få sin rätt. För en sak är klaroch det vet alla förutom dom som borde veta det, och det är att RIKTLINJER är INTE det samma som REGLER. Och det finns ju lite små bevis här och var på det eftersom socialen i alla kommuner har ju egentligen samma uppgift, samma jobb, samma jävla riktlinjer en ska följa, vissta kommuner har mindre pengar än andra men det ska fan inte drabba folket som ibland inte har mat på bordet och det är 3 veckor kvar tills man KANSKE får existensminimum insatt eller får vänta nåra dagar och därbland får bråka lite med dom. Men i vissa kommuner funkar det glasklart. Som det ska. Inga ursäkter. Varför ska det behöva vara så?
Andra saker som gör att hjärtat brister är hur en människa så genomgod kan göra en sån sak. Som nån slags deombesattnin eller ngt. Vafan i helvete! När ska det ta slut? Jag orkar inte, jag är trött på det. Jag vill egentligen inte ens veta mer. Men jag få det ändå. Och andra med. Falska saker sprids sabbare än sanna rykten. Trist nog.
Ett liv jag kämpar med små sakta steg ta mig ifrån. En sak har jag väl insett, att en tå kommer jag alltid ha kvar. Och det handlar inte om att jag måste utan att det alltid bara komer vara så. Men det betyder inte att jag inte är värdig nog att få leva det liv jag vill. Umgänge med mina älskade pojkar. Tro mig, grabbar, jag kommer tillbaka. Det finns inga tvivel om det. Tvilel finns hos andra men det viktigaste är att det inte finns hos mig. Ni är mina hjärtan, jag älskar er högre än högst. Inget kommer ändra på det. Om jag så ska behöva gud förbjude leta efter er på andra sidan jorden. Det finns INGEN som kan förstå hur jag har det inuti mig. Ingen. Bara en annan mamma som råkar ut för samma skit. Sätter sig i sån skit och sabbar livet som kunnat vara vanligt och bra. Som jag skrev tidigare, även om man sötter sig i sitsen man är i alldeles själv och får höra hur mkt man får skylla sig själv. Det är inget som gör mig starkare att kämpa. Det är ngt som bryter mig ner ännu mer. JAg kräver tamefan ingen jävla empati eller sympati, fuk no. Men lite jävla förståelse. Om ag kan få det så skulle det kunna hjälpa mig på traven. Justy nu hoppas oddsen ena stunden mot mig sen är dom med mig. hopp hopp fram och tillbaka. Jag kan ju vara rätt duktig på att snubbla på mållinjen. Vilken missbrukare är inte det. Som att man inte tillåter sig själv att ha det bra. Hur många ggr jag har gjort herregud, jag hade varit miljoner om jag fått en spänn för varje gång jag tabbar mig. Ställer till det för inte bara mig utan ett helt jöävla skyddsnät, ett familjenät.
En sak är bra jävla viktig för mig. Ta mig inte för nån jävla okunnig idiot bara för att jag är stämplad missbrukare. Jag kan nog mer om livet både på gott och ont än många andra som stämplar mig redan från början. Även ni..eller du.. eller vem fuck som helst.. När man är i det djuoaste mörkret med ångesten som äter upp en och speciellt i en sjukhussäng där jag nästan miste mitt liv, vilket kanske kunde ha vare det bästa och med dte menar jag att ni vet nog vad jag menar varför, att då skulle det bli mkt lättare, då är det största problemet ur världen. Men hur fan kan man tänka så, själviska äckliga tankar när jag låg där, räknade dagar. Allt som surrade i mitt huvud var mina barn, jag fick bilder av mamma som kom och hälsade på, jag kunde inte ens ha dom framme, jag kunde inte ens titta på dom. Jag tror ingen ingen ingen nånsin kommer förstå. Vad jag är beredd för att götrs för attgöra det rätt igen. Jag är inte ute efter ngt bråk, eller göra ngt till en rättssak. Jag vill bara kunna få träffa minapojkar. Regelbundet. Igen. Det kommer jag få göra. Bara så ni vet.
Peace
Kommentarer
Trackback
