vem tänder stjärnorna, du vet att jag älskar dig
Eva Dahlgren - Vem tänder stjärnorna
riktigt fin låt, gammal, bortglömd, men fin.
Jag kanske inte är alltid bra att uttrycka mina ord eller känslor och det kanske inte är så konstigt, man har gått genom saker genom åren man lär sig att stänga av och till slut skiter man i allt. Man orkar inte, man vill inte. Och nu med alla fucking pregnant hormones, blir det 100 ggr värre kan jag lova, ibland undrar jag vadfan det är med mig. det här är ju inte bra, vi mår inte bra, förhållandet tar stryk, klart det blir så, och det är nog vanligt att förr eller senare krisar det. Sen om man tar sig genom det eller inte är ju en helt annan femma. Ska man vara stark och tålmodig eller ska man skita i det? Jag vet inte, för jag vet ingenting nu. Jag känner mig helt tom, helt känslolös.
Allt jag vet är att jag älskar dig, du vet att jag gör det, men jag kan inte säga det varje dag, jag kan inte ge dig allt du behöver jämt, nånstans tar det stopp. En stor mur, jag vill skrika högt genom den, riva den, jag vill vara ditt allt, jag vill ge dig allt, men fan det är så svårt ibland. Jag kan lixom inte hjälpa det.
Att jag skriver det här inlägget ens och inte pratar med dig är för att när det väl gäller så tar det som sagt stopp, jag har inget vettigt alls att säga, då vill jag bara dra mig undan, göra något annat för att slippa. Visst, det kan jag inte göra hur länge som helst för det är väl det som tär som mest på allt. Jag kan lägga all skuld på mig, det kan du oxå, det kan väl dom flesta, men det gör inget bättre. Jag får dom här känslorna i vilket fall, vems fel det än är.
Allt gick så fort, inget mellanting, det var pang boom, så var det massor hit och dit. Alla förväntingar från människor runt okring, vi skulle vara tillsammans, vi skulle skaffa barn, vi ska gifta oss, vi ska göra det och det, allt! "Åh, ni är så söta ihop, åh va ni passar ihop" osv osv. Till slut satte man bara en etikett på det hela och det skulle helt enkelt vara så. Fan, jag känner mig gammal, i ett 25 årigt långt äktenskap. :S varför? Jag vet inte, jag har ingen aning. Jag är inte den typen, jag pallar inte med det så mkt på en gång, jag spricker snart. Jag får ingen luft.
Men jag älskar dig. Du är en stor del av mitt liv. Men låt mig få ha plats till annat oxå, låt mig få andas. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Vi är helt olika människor, fast ändå inte, vi har helt olika åsikter på förhållanden. Det ska va allt eller inget. Jag måste få andas.
Förlåt om jag har sårat dig, jag vill inte göra det. Men det är det enda sättet för mig att visa något. Jag har pratat och pratat i 5 års tid, jag vill slippa det, ialla fall ett litet tag till. Snart får vi en liten bebis, andra barnet för mig, då får ingen av oss leva ett liv som vi gör nu eller nånsin gjort förr.
Vi borde leva livet så gott som det går nu, umgås gärnet med våra vänner, vara ifrån varandra, sakna varandra mycket mycket.. Vet inte om du förstår, men jag hoppas det. Jag har fan saker att leva ut innan jag blir mamma på nytt. Hela livet är överväldigande just nu, och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Det blev ett långt inlägg, mestadels för en enda person. Men men.
Bada och glass strax ialla fall :) kanske tar humöret upp ett steg.
riktigt fin låt, gammal, bortglömd, men fin.
Jag kanske inte är alltid bra att uttrycka mina ord eller känslor och det kanske inte är så konstigt, man har gått genom saker genom åren man lär sig att stänga av och till slut skiter man i allt. Man orkar inte, man vill inte. Och nu med alla fucking pregnant hormones, blir det 100 ggr värre kan jag lova, ibland undrar jag vadfan det är med mig. det här är ju inte bra, vi mår inte bra, förhållandet tar stryk, klart det blir så, och det är nog vanligt att förr eller senare krisar det. Sen om man tar sig genom det eller inte är ju en helt annan femma. Ska man vara stark och tålmodig eller ska man skita i det? Jag vet inte, för jag vet ingenting nu. Jag känner mig helt tom, helt känslolös.
Allt jag vet är att jag älskar dig, du vet att jag gör det, men jag kan inte säga det varje dag, jag kan inte ge dig allt du behöver jämt, nånstans tar det stopp. En stor mur, jag vill skrika högt genom den, riva den, jag vill vara ditt allt, jag vill ge dig allt, men fan det är så svårt ibland. Jag kan lixom inte hjälpa det.
Att jag skriver det här inlägget ens och inte pratar med dig är för att när det väl gäller så tar det som sagt stopp, jag har inget vettigt alls att säga, då vill jag bara dra mig undan, göra något annat för att slippa. Visst, det kan jag inte göra hur länge som helst för det är väl det som tär som mest på allt. Jag kan lägga all skuld på mig, det kan du oxå, det kan väl dom flesta, men det gör inget bättre. Jag får dom här känslorna i vilket fall, vems fel det än är.
Allt gick så fort, inget mellanting, det var pang boom, så var det massor hit och dit. Alla förväntingar från människor runt okring, vi skulle vara tillsammans, vi skulle skaffa barn, vi ska gifta oss, vi ska göra det och det, allt! "Åh, ni är så söta ihop, åh va ni passar ihop" osv osv. Till slut satte man bara en etikett på det hela och det skulle helt enkelt vara så. Fan, jag känner mig gammal, i ett 25 årigt långt äktenskap. :S varför? Jag vet inte, jag har ingen aning. Jag är inte den typen, jag pallar inte med det så mkt på en gång, jag spricker snart. Jag får ingen luft.
Men jag älskar dig. Du är en stor del av mitt liv. Men låt mig få ha plats till annat oxå, låt mig få andas. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Vi är helt olika människor, fast ändå inte, vi har helt olika åsikter på förhållanden. Det ska va allt eller inget. Jag måste få andas.
Förlåt om jag har sårat dig, jag vill inte göra det. Men det är det enda sättet för mig att visa något. Jag har pratat och pratat i 5 års tid, jag vill slippa det, ialla fall ett litet tag till. Snart får vi en liten bebis, andra barnet för mig, då får ingen av oss leva ett liv som vi gör nu eller nånsin gjort förr.
Vi borde leva livet så gott som det går nu, umgås gärnet med våra vänner, vara ifrån varandra, sakna varandra mycket mycket.. Vet inte om du förstår, men jag hoppas det. Jag har fan saker att leva ut innan jag blir mamma på nytt. Hela livet är överväldigande just nu, och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Det blev ett långt inlägg, mestadels för en enda person. Men men.
Bada och glass strax ialla fall :) kanske tar humöret upp ett steg.
Kommentarer
pernilla
Fint och bra skrivet.
Trackback
