när du ramlat av pedistalen och slagit hårt i golvet
Jag vet inte om jag kommer kunna få vidare mkt sömn inatt. Det surrar i huvudet som en jobbig mygga man inte kan bli av med.
Jag kommer aldrig sluta hoppas. Hoppet är det sista som överger en.. sägs det har jag hört.
Det som ger lyckan tillbaka i själen, det som värmer mitt hjärta och får det att pirra i hela kroppen, det överväger allt det som gör det värre. För mig själv. Dra ut på det. Lite själv plågeri. Man kommer ingenvart, det är här det tar stopp, men jag köper det, sold! Taken! Jag går med på det, jag är nöjd ändå. Det är värt det. Du är värd det. Du är värd allt. Jag måste bita mig i tungan många ggr. Det är svårt för lilla huvudet häruppe där det trängs och slåss mellan varje sida. Men som tur är väger det ena upp det andra och jag köpert. Du kommer alltid vara mitt hjärta. Jag kommer hålla dig hårt så länge jag kan på vilket sätt jag än kan. Med vetskapen om att jag en dag kommer behöva möta mitt livs värsta mardröm. Jag blir suddig för ögonen bara jag börjar tänka åt det hållet. Men om jag väljer och inte ta mitt kanske vettigaste beslut som i slutändan skulle underlätta det, så äre bara för att jag vet att jag ini det allra bittra slutet tänker hålla i dig så hårt att mina händer blöder.
Jag tabbade mig big fucking time. Underskatta aldrig vad droger kan göra med en människa. Du kommer på det när du redan har rasat och förlorat. Allt. Och ber till högre makter att du behåller styrkan att klara dig genom den värsta delen. Ren. Och när du klarat av det.. kan du lite, inte nån peace of cake-lätt men någorlunda, klara av att ta dig genom resten. Och kunna fatta lite halv korkade beslut baserat på känsla, saknad, sorg, minnen, oändlig kärlek som inte förmår sig att upphöra, UTAN att få dåligt samvete. Känna ångest för vad som är dåligt och jobbigt. Släppa det och värdera det som är så himla underbart återigen som du saknat och gråtit över en lång tid, en tid du trodde att du aldrig mer skulle kunna få känna det där igen en tid då allt var svart och ingen utväg i synhåll. En tid som du aldrig kommer glömma. För det var tack vare den du kom ur hålet till slut. Skräcken för att hamna där igen är rena rama skräckupplevelsen att behöva tänka. Jag vet inte vart jag må hamna iimorgon, om en becka, månad eller år men jag vet vart jag inte ska ialla fall. Och DET ni.. det är bland dom bästa känslorna man kan ha.
Möjligheterna är oändliga. Jag vet vart jag vill. Vad jag vill. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt mer än att visa att jag är tillbaka vägen och att jag är faktiskt HÄR oxå. Helt hopplöst fylld med kärlek, känslor, längtan, hopp och liv. Jag skulle vilja visa. Visa vad jag består av. Och vad som händer när nån säger att jah inte kan. Tvivlar och tror. Tvivel tillhör. Men inte ihop med förutfattade meningar och antagande. När jag gör mitt allra bästa och mer kan jag inte. Det är tufft nog ändå.
Peace.
Kommentarer
Trackback
