These tears of pears
Till helvete och tillbaka känns det som. Jag har nog varit där rent kroppsligt senaste tiden ^^ något gnager sig sakta ut ur min ryggrad, det kryper och ställer till det för mig. Jag har huvudet fullt med dimma och jag vill bara hitta UT. Jag ställer mig upp och kisar.. nä jag ser fan det inte.
Idag tog jag mig till gymmet igen. Endorfin utsläppet!! Gudars vad skönt det var. Svårt att sätta band på sig själv nu efter ryggskiten varade och det gäller att vara försiktig. Vart går gränsen? Jag tränade inte ryggen idag ialla fal.. och när jag tränar magen har den tendens att istället svullna ett par timmar och sen gå tillbaka och fästa till sig.. så jävla konstigt..
Nu ska jag fixa mellis åt kidsen. Försöka få i mig ngn mat.. inte mkt som går ner nu.. förutom socker. Och det ska jag ju inte äta nu så vad fan ska jag försöka få i mig. Sallad. Ngn sallad. Kycklingsallad. Maybe. Ork att göra. Vart finns den att hitta då?
Vaknade som ett frågetecken imorse. Så märkliga drömmar alltså. Känner efter och jag är helt genomsvettig. Har någon hällt vatten på mig var det första jag tänte. VAD FAN?! Nä. Jag kände efter jag hade frossa. Jag la mig bara ner igen och somnade om... då var jag inte pepp på att vakna alls idag. Meen jag lovar att när man väl kommer upp och tar sig till gymmet så känns allt bra igen. Kroppen tar sig. Psyket är i skick. På gymmet.
Det gäller att koppla bort. Att bara sluta tänka. För om man tänker så för tankarna en dit igen.. dit man inte ska vara för då mår man dåligt igen och ångesten lixom lägger sig pladask på en.. bara sådär.
Vilken glatt och härligt inlägg det här blev. Mellis var det ja.. innan jag fastnar här och skriver mer deprimerande skit
Kommentarer
Trackback
