Oj, när blogga jag sist? Längesen. Tror jag blivit något mindre intresserad av att redogöra dagarna i livet som flyter med ossi som i en jävla färd i en eka över Atlanten.  Men fram kommer vi ju. Vart fram nu är. Är ju en definitions fråga. Och olika svar för alla. Om man är "framme" är man lixom klar då?  Är det nån slags milstolpe?  Fan jag skulle nog tycka att det va en förbannat stor milstolpe om man kan bocka för KLAR rutan. Sen vad det innebär finns det inget rätt svar. Familj eller inte. 1 barn eller 19? En fru flera fruar kan? Shit endel kan ju tycka en trekant är en milstolpe. Well,  inte direkt nått kalas hurrade skulle jag personligen påstå dock. Bara ett tips.. satsa högre.. haha. Jobb? Utbildning? Eller att äntligen få deg av soc som man jiddrat med fram å tillbaka men äntligen lyckas,  ja nog att det är nåt många som aldrig haft större bekymmer än fart ränder på unferbrallorna kan komma och tycka att man är samhällets lägsta prioritering som parasiter snyltar för att en tid (nej till er idioter som tror att man på något sätt anser soc bidrag är en bekvämlighet och att man skulle vilja leva så längre tid trots att man kanske måste av diverse anledningar för att NEJ det är INTE själv valt 100% och absolut inte för att det på nåt sätt vore bekvämt. Tvärtom) bara FÅ pengar utan att göra ett skit. Ja Rätt tydligt att dessa människor aldrig haft det så tufft. Jag själv har varit bakom och framför kulisserna.  I social bidragets smutsiga fack och även som hederlig kommunanställd även med en utbildning på halsen.  Två till å med. Jag är klar Halv vägs. Just pga det. Jag har slagit ner mina stolpar på vägen en efter en. Barnen,  kärleken som kom och försvann,  kom igen, försvann igen men se på fan den lyckades hitta mig igen, märkligt nog för jag letade aldrig men har hamnat mitt i prick. Har upplevt universums leende mot mig. När jag lyckades med saker å bygga upp nåt som jag inte ens hade nån grund till egentligen och jag har tamefan överlevt döden som stod och knackade på rätt ivrigt. Jag är en missbrukare. Jag tabbar mig och jag snubblar många gånger.  Inte jämt.  Men annars hade jag nog varit den enda med missbruk som slapp det? På mållinjen är mitt favorit Ställe att snubbla på. Så JAG får börja om. Söka sig till spänningens små knutar! Ja och?  Med några små detaljer som behöver justeras men annars så vet ni vad? Jag har det chill nu. Bara jag tar mig framåt så är jag nöjd. Endel väljer ju att motarbeta och bråka men det drabbar mig minst av alla. Så det är ju lite slöseri på energi.