Människan är alldeles för egostisk. Varför? Mer mer mer mer......... alltid mer...

 

 

i keep goin to the river to pray

cause i need 

something that could wash off the pain

but the ghost of u keepis me awake

 

 

 

Ständigt jagade. Ständigt iagtagna. Ifrågesatta hela tiden. Om allt. Om det mest känsliga du kan tänka dig. Dom jagar dig, ger dig inget val, eller tvärtom, lovar dig det ena och det andra men i slutändan vet ingen vad som faktiskt är sagt av vem och  riktlinjerna avgör igen. an blir en del av det system ni endel människor väljer att faktiskt ARBETA med, det är ERT jobb, ändå sk det vara så hymligt och jobbigty med pappersarbetet. Och det extra arbetet herrejösses om någon faktiskt vet sina rättigheter. Herregud....

 

 

 

Idag sved det till. Längesen jag kände mig så bakom ljuset, så ignoroerad eller rent av varit den personen nån man skulle kunna hugga sin högra arm för, en person som är oviktig att i alla fall försöka ge en chans till samma tempo. Avsnikare och opålitlighet. Sved. Sved till. Och det var längesen. Det var såhär det var ja...

Börjar faktiskt tvivla starkt på den hjälpen som sägs vara "rätt" för en viss typ av människor samlad i en katergori enligt dessa samhällsnormer och folket som arbetar där. Regler är inte det samma som riktlinjer. Men de används som regler när man kommer dit och söker hjäl men inte fyller upp å når upp till normerna som krävs enligt riktlinjerna som då används som några slags regler. Och det vet nog nästan alla som haft med detta skit liv att göra, varje månad. Även om man satt sig i bajssituationen själv eller inte, om man råkat ut för ngt och hamnat där frivliigt eller inte, så har man satts i ett fack. Efter ett tag lär man sig. Och en sak är klar. Lite som ett spel. Poker kanske. Om man krossar över gränsen och höjer sig, lägger fram fakta att hur det ska skötas egentligen och att man inte ska behandlas som en jävla okunnig hund, bara lyssna, ta imot och göra. Dom spelar sina egna regler, lite som dom vill, flipediflo. Ena har tur andra inte, Ena får det som ska vararätt, en annan får kämpa. Ena dagen sögs ngt, andra gången är attityden ngt helt annan. Har man tur när man höjer sig över dessa så kan man få sin rätt. För en sak är klaroch det vet alla förutom dom som borde veta det, och det är att RIKTLINJER är INTE det samma som REGLER. Och det finns ju lite små bevis här och var på det eftersom socialen i alla kommuner har ju egentligen samma uppgift, samma jobb, samma jävla riktlinjer en ska följa, vissta kommuner har mindre pengar än andra men det ska fan inte drabba folket som ibland inte har mat på bordet och det är 3 veckor kvar tills man KANSKE får existensminimum insatt eller får vänta nåra dagar och därbland får bråka lite med dom. Men i vissa kommuner funkar det glasklart. Som det ska. Inga ursäkter. Varför ska det behöva vara så? 

 

Andra saker som gör att hjärtat brister är hur en människa så genomgod kan göra en sån sak. Som nån slags deombesattnin eller ngt. Vafan i helvete! När ska det ta slut? Jag orkar inte, jag är trött på det. Jag vill egentligen inte ens veta mer. Men jag få det ändå. Och andra med. Falska saker sprids sabbare än sanna rykten. Trist nog.

Ett liv jag kämpar med små sakta steg ta mig ifrån. En sak har jag väl insett, att en tå kommer jag alltid ha kvar. Och det handlar inte om att jag måste utan att det alltid bara komer vara så. Men det betyder inte att jag inte är värdig nog att få leva det liv jag vill. Umgänge med mina älskade pojkar. Tro mig, grabbar, jag kommer tillbaka. Det finns inga tvivel om det. Tvilel finns hos andra men det viktigaste är att det inte finns hos mig. Ni är mina hjärtan, jag älskar er högre än högst. Inget kommer ändra på det. Om jag så ska behöva gud förbjude leta efter er på andra sidan jorden. Det finns INGEN som kan förstå hur jag har det inuti mig. Ingen. Bara en annan mamma som råkar ut för samma skit. Sätter sig i sån skit och sabbar livet som kunnat vara vanligt och bra. Som jag skrev tidigare, även om man sötter sig i sitsen man är i alldeles själv och får höra hur mkt man får skylla sig själv. Det är inget som gör mig starkare att kämpa. Det är ngt som bryter mig ner ännu mer. JAg kräver tamefan ingen jävla empati eller sympati, fuk no. Men lite jävla förståelse. Om ag kan få det så skulle det kunna hjälpa mig på traven. Justy nu hoppas oddsen ena stunden mot mig sen är dom med mig. hopp hopp fram och tillbaka. Jag kan ju vara rätt duktig på att snubbla på mållinjen. Vilken missbrukare är inte det. Som att man inte tillåter sig själv att ha det bra. Hur många ggr jag har gjort herregud, jag hade varit miljoner om jag fått en spänn för varje gång jag tabbar mig. Ställer till det för inte bara mig utan ett helt jöävla skyddsnät, ett familjenät.

 

En sak är bra jävla viktig för mig. Ta mig inte för nån jävla okunnig idiot bara för att jag är stämplad missbrukare. Jag kan nog mer om livet både på gott och ont än många andra som stämplar mig redan från början. Även ni..eller du.. eller vem fuck som helst.. När man är i det djuoaste mörkret med ångesten som äter upp en och speciellt i en sjukhussäng där jag nästan miste mitt liv, vilket kanske kunde ha vare det bästa och med dte menar jag att ni vet nog vad jag menar varför, att då skulle det bli mkt lättare, då är det största problemet ur världen. Men hur fan kan man tänka så, själviska äckliga tankar när jag låg där, räknade dagar. Allt som surrade i mitt huvud var mina barn, jag fick bilder av mamma som kom och hälsade på, jag kunde inte ens ha dom framme, jag kunde inte ens titta på dom. Jag tror ingen ingen ingen nånsin kommer förstå. Vad jag är beredd för att götrs för attgöra det rätt igen. Jag är inte ute efter ngt bråk, eller göra ngt till en rättssak. Jag vill bara kunna få träffa minapojkar. Regelbundet. Igen. Det kommer jag få göra. Bara så ni vet.

 

Peace

 

 

I know whats coming.. och jag tänker ta det.

Skiten äter upp mig inifrån. Tankar, ångest, saknad, tårar, minnen. Jag måste få ordning på den delen av mitt liv. KAnske tar sin lilla tid. Men det måste det göra. Spelar ingen roll jag kommer komma dit och jag kommer klara det jag kommer återfå balansen. Sen skiter jag i er resterande som skrattar och tror ngt annat. Faktum är att inte många som vet överhuvudtaget hur mitt liv ser ut idag. Alls. Bara tror sig veta. Hör saker. Då måste det vara sant. På pricken. Tyck och tro er veta vad ni nu mår bäst av. 

 

Att vara en heltidsmamma hemmafru dagligen med barnen som tycker dig från alla håll och kanter och du försöker få ihop din dag så den räcker innan det är dags för nästa dag, mat, tvätt, städ, handla, torka, städa upp saker som fallit ner på golvena osv osv. Det är ingenting mot att vara mamma till två som jag inte ens får träffa som jag vill. Eller när jag vill. Jag skulle byta det till det mest kaotiska mammarollen any fucking day. När den delen av min kropp och själ börjar skrika efter barnen så önskar jag fan mig en kula i skallen. Just då just den stunden. Ngt mer outhärdligt finns inte. Det är ngt som kommer att förändras. igen. Men det tar sån jävla tid.. sån tid.. jämt... MEn det ska bli bra till slut. Hade kunnat vara värre. Faktiskt. Mycket värre. Nånstans mitt i allt det här ser jag ändå lite ljus och har med mig hopp hela tiden. Jag är inte ensam. Jag kommer aldrig behöva vara ensam. Och jag mår faktiskt bra. För övrigt. Gäller att hålla hårt i repet. Och inte falla. Och gör man det så fokusera på att resa sig igen och inte titta och lyssna runt vad folk snackar och pratar om ditt patetiska fall, ännu en jävla miss, ännu en mina. Fokus på att resa sig med alla kroppsdelar på plats, kunna gå utan skador och hantera det mentala på sitt sätt. Ingen jävel vet alla gånger vad som är bäst för en annan. Så ÄR det INTE. Inte ALLA gånger. Och speciellt inte den som aldrig haft en svår dag i sitt liv som går en utbildning, läser några kurser, får en titel och ska arbeta med detta. Med människor som typish ja vad ska man ta, mig som exempel. Sätta en i ett fack. Eftersom alla är likadanna. Alla som jag. Alla vi. Sätts i ett fack. Det fungerar, vi fungerar och tänker på samma sätt. Det är redan bestämt hur det ska gå för en person för mig från början. Svart eller vitt. Kan tala om, att visst, så kan det vara ibland. Inte alla gånger. Det är ett faktum. Och egentligen, vem vet det bäst? Ni som läst på ett papper om hur det fungerar eller gått på några föreläsningar, haft lite erfarenhet med åren men aldrig i sitt liv haft sina fötter i skona som en människa med en trasig själ har det. Skenheligt. Ja jo. Ärlighet. Visst. Haha! Pundare ljuger och manipulerar. Sen tvingas vissa in i behandling. Förväntas vara ärliga helt plötsligt. Bara toppen av isberget.

 

Missförstå mig inte. Jag VILL leva normalt och är påväg dit, är kämpigt och lite guppigt ibland, det är ju vad jag är van vid. Jag har levt senaste 2-3 åren som ett lite dubbelliv av familjeliv och den andra sidan av den biten som anses tabu. Med droger osv. Som eskalerade och till slut rann bägaren över. Några ggr. Men jag har levt i ett familjeliuv sen 6 år tillbaka då min Gabriel föddes. Jag vet hur det är att leva ett liv utan droger. Vissa gör inte det. Inget jag är avundsjuk på. Eftersom jag faktiskt har en chans. Jämföra ett liv på 26 år med droger, vet ingenting om hur det funkar utan, med ett liv som jag hade. Jag har haft ett par riktigt intensiva senaste 3 år ungefär. Känns som 10 år. Och idag, ja fan, jag får resa mig från fall efter fall. Är gansk jävla trött på det. Har aldrig känt en riktig sån här TRÖTTHET som nu, En saknad efter mina barn som skär i hela jävla hjärtat.

 

Synd bara att det faktiskt är brist på riktigt bra hjälp. Bra folk som vet vad dom faktiskt pratar om. Inte vad dom tror dom vet dom pratar om bara för att dom jobbar med det dagligen. Det är en jävla skillnad. Tyvärr så äre så att pundare som tagit sig ur skiten, är dom som faktiskt ska kunna få jobb som behandlare. Dom behöver inte ens gå nån kurs som kostar kommunerna pengar. 

 

Igår var vi till staden Örebro och glassade runt. Det var trevligt. Soligt. Glass åt vi i solen oxå. Såg lite märkliga konstutsmyckningar här å där. Men det... var säkert värt pengarna...... 

Och idag åker jag och träffar min Gabriel. Äntligen!! Hoppaspå att få träffa min minsta goding snart med. Skulle kunna ge vad som helst för att återfå balansen i samarbetet och  umgänget. På g. Men FUCK! Tiden. min värsta och bästa fiende just nu.. underligt vis så...

 

Pussglad Sam. Många blöta pussar fick jag när vi var hos Olivia å Frasse. Det vart en hel bra kväll, tyckte vi nog allihop. Göra om snart igen.