00.47 är klockan och inte förrän nu jag kommer på att jag missat Ack Värmland denn fredag med och får avsluta även denna fredag som sagt, med att se det på tv4 play. Tack jössenamn för tv4 play då. 

 

Mitt i en tornado är jag. Men det lättade på trycket idag när vi träffade Gabriel. En trött och sliten sådan men han kom i form någorlunda sådär men vart så himla trött precis innan vi skulle dra hemmåt men det blev så bra ändå. Nöjda både Kelwin och mamma att få träffa honom. Underbara lilla barn. Lilla killen som börjar bli så hemskt stor och klok. Han far med vinden upp. Vart den väljer att sätta honom i världen till slut kommer bli riktigt spännande att följa. Vart universums planer ligger för herr Gabriel Lukas Larsson. Det livet som ligger framför fötterna på honom är jag nästan helt pricksäker på att han kommer vilja använda till fullo. Hans potential för många saker utvecklas snabbt. Jag är tursam som har en sån grabb med intresse för så mkt här i livet och ändå bara hunnit till siffran 6 i ålder. Det finns ingen återvändo, inte nån mer chans, att bygga upp återigen. Det är nu eller aldrig. Detta lopp detta tåg. Vi kör!

 

Jag vill inte tänka på att jag ska ha förlorat dig nu.. Jag hoppas du förstår att jag kommer finnas kvar som din stöddämpare om du behöver det. Jag kan ändra form. Jag kan vara vad du än behöver. Jag bryr mig. Jag önskar inget annat än det goda av livet till dig. Till oss båda. Faktiskt. Att bromsa det tåg vi satt på var nog bättre än att låta det bara fortsätta i den hastighet och bara blunda och hoppas att det skulle hinn stanna innan det small. Jag har inte råd att ta dessa risker längre. Det dybarste i mitt liv som jag alltid kommer sätta först, mina barn, skulle var det första som ryker och denna gång skulle jag inte ha nån chans att bevisa motsatsen igen. Du är i samma veva. Du behöver samma skjuts bort. Up and away. Vifta med vingarna ända tills du lyfter. Du kan jag vet att du kan. Du har alla grunder i världen till att få hjälp upp i starten. Du måste bara dra i rätt ände denna gång. Så du inte faller i backen lika fort igen. Ta vara på det. Kämpa kämpa kämpa. Kämpa för det som du vinner i slutändn kommer det vara värt mödan för som du är i sällskap med nu. Du tror nog inte på mig. Du tycker inte så just nu för det känns hopplöst. Men om det bara har börjat röra på sig lite.. nån milimeter bara... så är det i alla fall igång.. nästa gång rör det sig 1 cm istället. Sen 5 cm.. sen en hel meter.. bara du vet vilka snören du måste dra i och i vilken ordning... så inte det ena faller och gör mos av ngt annat... Livet är helt upp och ner. Men upp och ner kan oxå funka. Allt är anpassbart! Speciellt våra barn. 

Att lära oss älska oss själva innan vi kan låta nån annan göra det eller kunna dela med oss av den kärleken är en fördel. Om jag inte vet hur mycket kärlek jag har för min egna självkänsla och mitt egna självmedvetenhet vet jag inte riktigt vad det är jg ska dela med mig av. Eller öppna mig för någon annan att låta mig själv älskas för. Vad är det då för vits med det hela? 

 

01.19.. NU äre dags för Mia på tv4 play :)

 

 

 

Har varit på små äventyr idag jag och lilleman i det växlande vädret. Har varit en rätt kreativitetslös lördag. Avslutade med Ack Värmland och popcorn.  Lite hemmamys ni vet.. lagom ambitiöst och så. :D lugn och lite ro mitt upp i kaoset.  Ja alltså man ska vara riktigt glad för att man kan känna sann ro och priktigt kunna veta vad som är vad i oordningen som pågår för fullt däruppe i balken.. :) 

Nu vill inte ögonen mer. Grusar sig och stänger igen sig tackar för en soft lördag. Morgondagen tar vi imot med öppna armar och omfamnar den! 

Morgonpigg unge just idag när mamma bara lyckats få sig tok för lite sömn.. jag har ju vare piggare i mina dar.. huvudet har varit lite mer i ordning än nu. Jag vill bara gräva ner mig.

ändlöst... ändlöst... never ending story... 

och inte blev man direkt gladare när man tittar ut genom fönstret och det är snö på marken och snö som fortsätter falla ner på marken. Bitter deluxe idag.. 

Jag kommer aldrig sluta hoppas. Hoppet är det sista som överger en.. sägs det har jag hört. 

Det som ger lyckan tillbaka i själen, det som värmer mitt hjärta och får det att pirra i hela kroppen, det överväger allt det som gör det värre. För mig själv. Dra ut på det. Lite själv plågeri. Man kommer ingenvart, det är här det tar stopp,  men jag köper det, sold! Taken! Jag går med på det, jag är nöjd ändå. Det är värt det. Du är värd det. Du är värd allt. Jag måste bita mig i tungan många ggr. Det är svårt för lilla huvudet häruppe där det trängs och slåss mellan varje sida. Men som tur är väger det ena upp det andra och jag köpert. Du kommer alltid vara mitt hjärta. Jag kommer hålla dig hårt så länge jag kan på vilket sätt jag än kan. Med vetskapen om att jag en dag kommer behöva möta mitt livs värsta mardröm. Jag blir suddig för ögonen bara jag börjar tänka åt det hållet. Men om jag väljer och inte ta mitt kanske vettigaste beslut som i slutändan skulle underlätta det, så äre bara för att jag vet att jag ini det allra bittra slutet tänker hålla i dig så hårt att mina händer blöder. 

Jag tabbade mig big fucking time. Underskatta aldrig vad droger kan göra med en människa. Du kommer på det när du redan har rasat och förlorat. Allt. Och ber till högre makter att du behåller styrkan att klara dig genom den värsta delen. Ren. Och när du klarat av det.. kan du lite, inte nån peace of cake-lätt men någorlunda,  klara av att ta dig genom resten. Och kunna fatta lite halv korkade beslut baserat på känsla,  saknad, sorg,  minnen, oändlig kärlek som inte förmår sig att upphöra,  UTAN att få dåligt samvete. Känna ångest för vad som är dåligt och jobbigt. Släppa det och värdera det som är så himla underbart återigen som du saknat och gråtit över en lång tid, en tid du trodde att du aldrig mer skulle kunna få känna det där igen en tid då allt var svart och ingen utväg i synhåll. En tid som du aldrig kommer glömma. För det var tack vare den du kom ur hålet till slut. Skräcken för att hamna där igen är rena rama skräckupplevelsen att behöva tänka. Jag vet inte vart jag må hamna iimorgon,  om en becka, månad eller år men jag vet vart jag inte ska ialla fall. Och DET ni.. det är bland dom bästa känslorna man kan ha. 

Möjligheterna är oändliga. Jag vet vart jag vill. Vad jag vill. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt mer än att visa att jag är tillbaka vägen och att jag är faktiskt HÄR oxå. Helt hopplöst fylld med kärlek,  känslor, längtan, hopp och liv. Jag skulle vilja visa. Visa vad jag består av. Och vad som händer när nån säger att jah inte kan. Tvivlar och tror. Tvivel tillhör.  Men inte ihop med förutfattade meningar och antagande. När jag gör mitt allra bästa och mer kan jag inte. Det är tufft nog ändå. 

Peace.