Fast trots allt detta hatet och hös-vinter deppen, så var julen ändå himla fin och mysig. Men ingen är gladare än jag att den är över. Ronja har planen att komma hit på nyårsafton när jag kommit hem från jobbet så ska vi se till att fira in det nya året tsm trots tråk-kommandot och en önskan om att vara frisk nog att gå till jobbet dagen efter igen, ja kalla mig gammalmodig, tråkig och jävlig "är ju bara nyår en gång per åååååår" , ptttjjaaa, för den som inte anser att det är ngt större att lägga energi på och för den som inte gillar att ha pressen på sig att behöva festa och fira bara FÖR ATT, så räcker det där jag anser att det räcker :-) tur iaf att jag inte är höggravid denna gång och tänkte mig sovdags lagom till att vakna vid tolv slaget och förbanna sig över alla jävla idioter som smällde raketer, alla dom som inte fattade att en annan försökte sova?! Haha, ja trots att man inte är kvar på samma nivå man var på ett tag sen gällande firandet av nyår, så är det rätt jävla lönlöst att försöka klaga på sånt vid tolv slaget denna storhelg ;-) 

 

Gabriel är riktigt duktig på att cykla. Så härligt är det!

Och min fina mamma som tog sig ett glas vitt medans slingorna var i igårkväll.

Vi hade en riktigt trevlig kväll hon och jag.

 

 

 

 

 

Är i full gång att ladda hem alla säsonger av våran kära serie Solsidan som Ronja på ngt märkligt sätt undangått och inte sett mer än 3 avsnitt av. Inte helt okej så imorgon ska vi se alla avsnitt då hon kommer hit efter att ha varit i Egypten och nästan blivit såld för ett par kameler. Närå, hon verkade ha det rätt härligt oxå!

 

Styrkekramar till henne och hennes familj som inte verkar få ngn slags ro längre tider. Rätt orättvist kan ju känna men livet kan ju knulla en rätt hårt i analen ibland och det är bara att bita ihop. Jag kan trösta, lyssna, visa empati och hoppas på det bästa. Men det är oxå allt jag kan göra. Att stå bredvid min vän och ge henne styrka att orka och inte tappa sig själv. Men jag kan inte gå in och ta bort det och breda ut kaoset lite på mig själv så hon ska slippa lite av det. Allt en annan kan göra är ju faktiskt att bara finnas där.

 

Vem hade anat att någon av oss skulle möta livet såhär när vi sprang runt på Kumla gymnasiet och trodde vi redan hade sett allt och upplevt den värsta jobbiga smärta? Nja.. inte jag ialla fall, jag hade ju redan upplevt hjärtesorg, familjesorg, livet kunde ju inte bli värre. HA! vilken jävla spark i fejset jag fick. Jag kan önska många ggr idag att jag var tillbaka till gymnasiet med mina gamla vänner och det största bekymret jag hade var att träffa på min klassföreståndare eftersom jag varit borta från skolan för mkt. Eller att det var äcklig mat i skolan så man fick gå ENDA bort till ica maxi och handla ngt. Ja.. tuffa tider det....