Natt efter natt drömmer jag om dig, vafan då för? Inte som att jag direkt saknar dig, du sårade mig riktigt ordentligt och jag fattar inte ens varför mitt undermedvetna verkar tycka att du fattas.

 

Är det att älta saker och ting om man ibland ägnar nån tanke åt att försöka redua ut i sitt stilla sinne varför det blev som det blev, vafan jag egentligen gjorde så man blev anklagad för sånt skit och påhoppas som ett lejon attackerar sitt byte. Helt jäkla oväntat och du lixom fattar inte hur förbannat ledsen det gjorde mig. När jag ser dig och vi praktiskt taget går förbi varandra och låtasas om som att vi inte känner varandra, att vi aldrig känt varandra. Visst, jag väljer ju egentligen att inte hälsa heller och förväntar mig inte att du ska hälsa på mig heller, men ett sånt svek en ANDRA gång för den delen gör att en människa i mina ögon försvinner drastiskt och blir mer eller mindre osynlig för mig. Synd bara att mitt undermedvetna som sagt tycker annorlunda.