they say time heal

Don Campbell - Rise



Usch, nu vill jag bara ge dig en kram :( hur ska jag nånsin kunna nå fram till dig när det går den här vägen ?
Hur svårt och hur blind måste man vara för att kunna se det som är framför en? Jag bryr mig, du betyder mycket för mig, jag hoppas du kan inse det en dag. Jag vet inte vad du tänker om mig oså, du vet, sådär ärligt, sådär på riktigt... jag vet inte om jag vill veta det heller.. jag är glad bara om du finns i närheten. Jag vill aldrig göra dig med flit arg eller något sånt, jag vill bara veta att du planerar att finnas kvar i mitt liv. Ibland behöver man inte säga mkt för att låta en person veta att den är värd mer än diamanter och guld.




Yrsel, kallsvettningar, hjärnan som går upp i varv så man inte hinner med, så börjar många av mina nätter. När jag lägger mig, försöker slappna av... sen börjar man tänka lite smått på vad som är i ens liv, och vad som händer, det blir för mkt, allt går för fort och börjar snurra, frågor man ställer sej själv, varför det är så? Hur ska jag göra dagen som kommer eller nästa vecka? Vart kommer allt hamna? Vad kommer det bli av mig? Ibland bara små små grejjs alltså, som kan göra mig sömnlös en hel natt.

Hemligheter som undanhålls i flera år som sen kommer fram, som förvirrar hjärnan hela tiden. Man lyssnar, man accepterar för inget annat val har jag egentligen. Man går runt med det, man vet om allt.. sen då och då ploppar det upp, oftast i fel tillfällen. Men vad ska jag göra? Jag kan nog inte börja gapa och skrika, orka väcka ngn slags uppmärksamhet alls. Kanske därför jag sitter och skriver allt här nu, smart. hm.. men ngnstans måste jag skriva av mig, och eftersom det finns folk som uppenbarligen läser min blogg flitigt så kan ni ju läsa och klura. Vissa vet mer än andra.

Jag vill kunna veta med säkerhet att nu går jag och lägger mig tryggt.
Förhoppningsvis så gör jag det lite oftare när jag vet vad det är jag VILL i alla fall :)..

Vill att det ska bli fredag. :)