Det trodde jag aldrig, men nu är det såhär och det är jag glad över, skiter fullständigt i vad folk säger, tycker eller tror. Det är på ett visst sätt och det är så eftersom jag prioriterar många andra saker först och främst just nu, saker som kan få mig på fötter igen, som kan göra att jag kan starta om mitt liv och bara börja nånstans där jag vet att jag kan fortsätta också. Hur svårt ska det vara att förstå? Man tycker inte det ska behöva vara det, man tycker inte att folk borde ha så jävla massa imot allt ständigt eller komma med kommentarer och hållas på, men men. Det finns folk till allt och så kommer det att vara typ forever. Tyvärr..

Vänner, familj är dte viktiga just nu, sen att söka arbete och eget place kommer väl efter, allting börjar falla på plats nu.. sakta men säkert byggs något upp som jag inte trodde skulle gå på länge, men med tanke på hur allt fixade sig till slut så gåre frammåt.. Hur mkt skit allt än är finns det alltid en liten ljusglimt. Du, gubben, du är min :)