Satt på bussen förut och spekulerade, tog ju fanimig extra lång tid att åka buss idag, galen jag blir, stopp överallt, hatar sånt.
Är det så att det här kanske inte är så jävla bra att alla dessa känslor börjar komma fram igen? Vet inte om det är hormoner eller ngt men det är ngt som känns för fladdrigt eller hur man ska förklara det, känns bara så jobbigt att ens vara i samma rum, ändå ÄR jag det typ jämt, lixom vad håller jag på med? Menar lixom, hej dubbelmoralen, vet aldrig vad jag ska göra eller vad jag vill. Svartsjuk på minsta lilla, kan fan bli svartsjuk på en kattjävel för fan. Är ju ngt fel iaf :P
Vill, vill inte, vill.. vill inte.. ja, det som försigår i mitt s k huvud just nu är iaf en stor röra som jag inte ens vågar ta itu med nu.

Tips? skjut mig bara, gaaaaaalen. Blir bara för mkt om det här oxå ska bryta ut för mig, inte igen lixom, har ju funkat hur bra som helst. Allt lixom glider på, sen bara poff och hej nu är det där igen.

Nätterna, saknaden, hur många kan nästan förstå hur det är jag menar? It sucks, dude..
Speciellt när man VET att det är näst intill omöjligt, även om situationen ser ut som den gör just nu och som den kommer att göra en väldigt lång tid.
Förstår nån? Nej, tror inte det, inte många, men det orkar jag inte bry mig om. BAJS.