Det är en sån där dag som jag bara vill sjunka genom jorden. jag bedövar det genom att städa och tvätta. En tur till sjukgymnasten väntar men helt ärligt vill jag inte ens gå ut genom dörren idag. En sån enorm ångest i hela kroppen. Tårarna är inte långt borta. Jag hatar dessa dagar.

Vi lever i en värld där när man väl mår dåligt strävar man efter att vara den som har det värst, varför ska man egentligen tävla om att ha störst problem när problem väl uppstår? Egentligen? Helt jävla sinnessjukt och patetiskt. Tävla om vem som sitter mest i skiten och får minst hjälp? Då är frågan om vad som egentligen hjälper? Att höra sanningen eller att bara fortsätta ömka och säga ord som värmer men som bränner sönder i slutändan? Ja, jag vet inte. It sucks to be you right now doesn't? Fan att det skär i hela mig att förlora en vän man håller varmt om hjärtat men vad gör man när man tröttnar på allt jävla skit. Man duger ju tydligen bara vid fåtal tillfällen. Fuck it säger jag. Om man är bra vänner, ska det tamefan till MYCKET (enligt mit tycke ialla fall) innan man bryter kontakten med ngn. Jävla tonårsfasoner, nä fuck that! Det klarar jag mig utan. Men du ska veta att jag inte slutar bry mig för det, men vadfan tjänar det till att man ens försöker? Inte ens en blind och döv person skulle missa att jag försökt men du gör tydligen det. Återuppta ditt jävla sinne och inse ngn gång. Jag vill inte förlora dig och har kämpat länge med att försöka vara din vän och ställa upp på varje steg. Men jag har en familj som kräver mkt oxå och det är bara så det är. Duger man inte där så duger man på ett annat ställe.

Jag blir tokig. Tokigare. När en vänskap sviker lägger jag tålamodet på hyllan.
'cause honestly u turned out to be the best thing i never had