Helt plötsligt blev Celwin jättestor. När vi var upp och hälsade på Lucas, en vecka gammal liten plutt, alltså det är hopplöst, jag blir så blödig på en gång. Jag tycker det är så jävla fint å mysigt så det är helt galet. Nu pratar jag inte bara om Lucas, men speciellt Lucas. Han är verkligen så fin! :) och jag är superglad för hans föräldrars skull oxå. Att dom blivit föräldrar till en så fin pojke.

Celwin blev helt plötsligt jättestor. Jag vet inte riktigt varför man blir så blödig, för jag vet att jag var aldrig sån innan jag fött barn. Är det för att man saknar att dom var sådär små? Eller är det ngn slags modersinstinkt som kickar loss när man får en så liten bebis i famnen igen när ens egna passerat året? Är det för att man saknar att dom var så små, eller för att man vet att den här tiden med en sån plutt inte kommer vara länge? Man måste ta vara på varje sekund när dom lever sina första veckor, månader.
Ta sån förbannad vara på det. Kommer aldrig nånsin tillbaka. Dom är underbara dom små liven.

Och nej. Jag vill inte ha något syskon till mina små pojkar. Än. Om några år! Nu får det vara bra för vår del ialla fall. Men det vore fint med en flicka oxå. Fast som jag skrev, inte än. :)