Jag står och stirrar min största sorg jag gått genom nånsin rakt i vidögat. Jag står mitt i mitt personliga lilla helvete. Jag vet att döden för med sig en hemsk tomhet och stor sorg, men jag har aldrig upplevt den, inte såhär. Händer något sånt här igen i min närhet, i familjen, kmr jag önska att döden kmr och tar mig oxå. Det är det värsta jag nånsin varit med om. Jag kan inte sluta tänka på allt, på mormor, på allt vi gjort allt hon har gjort för oss, för alla, för familjen, vilken genom underbar mormor och människa hon var.

De stunder som är bra, dom är bäst. Men de stunder som är mindre bra, dom är sämst. Och jag önskar att vi kmr få styrkan tillbaka snart att återgå till livet som har stannat upp lite nu. Allt åt det hållet är uppskattat.