Det här är nog det sorgligaste och värsta jag gjort i hela mitt liv. Så mkt sorg. Ingen vidare bra början på det här alls, bryter ihop titt som tätt, ber till gudarna att det blir bättre snart. Jag är så himla förvirrad enda in i själens mittpunkt, jag vill bara att vi ska må bra och att mina små pojkar inte kommer att hantera allt det här på ett dåligt sätt. Vi får se. Vi får ta allt som det kmr, om det kmr. 3 år är en lång tid tillsammans. Speciellt med barn inblandat. Jag hoppas allt kmr gå bra. man måste vara positiv. Livet går ju trots alls som tur är vidare!

Det är tur att man har saker och människor, ungarna, runt omkring sig som peppar en.. :) det måste man ha. Annars överlever man inte.

 

 

 

Ska iväg och fortsätta ordna med lite grejjer. Upp till fkassan.. igen.. Sen till Uffes och se efter lite stuff. :)

Hämta ungarna kl 14, sen lite besök, sen kommer mamma och passar dom små under kvällen medans jag måste iväg till Sannahed. Vi får se hur allt går, jag HOPPAS som FAN! :)

 

 

 

 

Mina små prinsar! Ni är allt!