Jag känner alltid ett hårt tryck i hjärtat och får alltid en klump i magen och i halsen när Gabriel säger hejdå till Celwin innan han ska till sin pappa. Lite annorlunda är det när Gabriel blir hämtad på dagis exempelvis och Celwin kommer hem och Gabriel inte är här, trist för honom men jag vet inte hur mkt exakt han blir påverkad förutom att han frågar efter honom och säger ofta "Gonaaaatt Gabriel" när det är läggdags och pekar mot hans säng.. Men idag kom Jonas och hämtade honom här och jag valde ju själv att ha kidsen hemma från dagis så jag får ju skylla mig lite själv när jag vet hur jobbigt det blir. Celwin verkar inte märkbart ledsen, han får ju alla leksaker ifred. Han får ju ALL uppmärksamhet själv. Men han är ensam oxå, förutom dagis timmarna. Visst, asbra det, men fyfan vad jag får dödsångest över när Gabriel springer fram till Celwin och ger han en puss på kinden och säger "hejdå lillevän", det är fan det jävligaste för en mamma. Just den biten. Dom är båda väldigt små och jag vet ärligt talat inte om det påverkar nån av dom märkvärdigt mycket, Gabriel har haft det såhär hela sitt liv nästan och för honom är det inget konstigt. Jag har ju vant mig jag med fast det är inte förrän på senare tid då jag insåg verligen hur nära dom två pojkarna är varandra som jag tycker det är äckligt jobbigt när dom säger hejdå. Jag är äckligt dramatisk, jag vet, men vart gör man av alla dessa känslor? Är det mamma-hormoner av ngt slag som blir periodvis värre endel ggr och andra ggr lite mildare? Suck. Jobbigt är det i alla fall.

 

Äh. Nu ska jag tydligen ta och stryka en stor jäkla gardin Emil kom med och bad mig göra det så han kan ha det som bakrund för tatuerings-bilderna han tar. Så snäll är jag..

 

Och jävligt trött är jag på att tvättmedel och sköljmedel försvinner från vår tvättstuga här nere, det är fanimig helt otroligt! Varje gång! I söndags försvann ett halvt paket tvättmedel för mig. Vafan!!