Jag kommer ihåg hur jag brukade se på döden. Jag var fruktansvärt rädd för döden. Det var riktigt ångestladdat många ggr. När jag fick veta att det fanns en sjukdom som hette Cancer, ja då hade jag ju det så fort jag hade ont nånstans och jag förmodligen skulle dö snart. Jag kunde tänka att jag inte skulle få uppleva tonåren eller att jag inte skulle hinna skaffa en egen familj och allt det här jag har idag. Ni hör ju, det är inte klokt att en 10 åring tänker så. Jag blev lite av hypokondriker.

En tid fick jag problem med magen och jag hade faktiskt riktigt ont i ungefär 2-3 veckor. Ni ska tro att jag fick panik när jag började tänka massor. Jag var tvungen att ha massa kompisar runt mig hela tiden och göra saker ständigt så jag inte skulle tänka sånna saker.

En dag efter skolan följde en kompis med hem och jag kommer ihåg vilken fruktansvärd huvudvärk jag hade och varken mamma eller pappa var hemma och jag hade aldrig tagit nån huvudvärkstablett eller ngt på egen hand men då tog jag en treo brustablett och efter att jag hade druckit upp den började jag läsa på bruksförpackningen eller vad det heter. Åh herregud vilken panik, jag satt och väntade på att ngt fruktansvärt skulle hända mig för att jag tog den. Jag var ju för liten för en sån. Dom 30 minuterna var hemska alltså. Sen släppte huvudvärken :P ja.. ni hör ju lixom :P panikslagna ungen det var jag det.

 

Idag, ungefär 15 år senare, efter ett par dödsfall av nära, efter en insikt med andligheten, efter kontakt med min bortgågna mormor. Jag är inte ett dugg rädd idag. Det kan jag säga. Jag har fått mig en sån uppenbarelse av just döden att det inte skrämmer mig på ngt vis längre. Det är väl mer det som händer innan med sjukdom osv som är mest skrämmande om det skulle hända mig eller någon i familjen. Då lider man, en fruktansvärt waiting game det alltså. Smärta och sorg. Men om döden händer, är det inget som är läskigt. Inte för mig i alla fall. Jag har fått en helt annan syn på det. Undrar om det är vanligt att man bara vänder åsikt och vad man tycker om en sån stor sak. Som döden. Det där hemska många gömmer under mattan eller försöker sopa bort när det kommer på tal. Ingen vill prata om det, ingen vill veta, alla tror att ingen som dom känner kommer dö, det händer andra, inte "oss"...

 

Det är bra om man tar itu med sånna frutkade känslor angående det. Det är nyttigt, det har jag märkt. Det är som att nya dörrar och fönster öppnas och ett helt annorlunda ljus kommer in och skiner på en. Det är rätt skönt att tänka på döden som en resa tillbaka dit vi kom ifrån från början. Att livet här en prövning, en upplevelse, en läredom, alla har en start och sluttid. När det är dags för oss att dra oss tillbaka är det ngt som vi har döpt till döen som kommer och sveper med sin svarta mantel, så är det många ser det. Svart, sorligt, fruktansvärt. Visst är det så för familj runtomkring, jag vet oxå hur det känns så jag säger inte att bara för att jag har fått en ny och hälsosammare syn på döden att jag bara kan vifta bort när ngt går bort.

I alla fall.. det är inte för alla kanske att ha det tankesättet eller tro att livet här en prövning som har sin sluttid men de som inte är med på den sidan kan oxå ha nytta av en hälsosam syn på döden, bortgång av ngn man står nära. Det är mkt lättare att sörja och hantera och gå vidare. Jag vet. Jag fastnade hårt ett tag. Men till slut fick jag hjälp. Då var jag såld. Och tydligen var det saker som jag själv inte ens visste om som framkom. Det är riktigt härligt. Sen om folk tycker man är en tokmajja så får dom tycka det, jag mår inte sämre för det, jag tycker mer synd om de människor som stänger ute alla möjligheter. Att ha tunnelseende hjälper dig inte att vidga vyerna på livet överhuvudtaget. Medial, andlig eller inte ett dugg. Så finns det möjligheter man stänger ute helt om man ser livet som en tunnel. Rakt fram. Sen är det slut, då är det svart och slut. Vad fan skulle vara meningen med det för? Varför vill man ens tänka så? Då är det väl flummigare och roligare att tänka att man faktiskt kommer tillbaka dit man kom ifrån. Den familj och de vänner man hade, dom vakar man över fast i en annan dimension. Så jävla nära men ändå så långt bort.

 

Rätt intressant att läsa faktiskt.