Jag borde ju egentligen bara skriva ner allt jag tänker och verkligen tycker om allt och alla när det uppstår sånna här problem kring en och ens liv och allt som har med det att göra. Inte allt då, visst, lite överdrivet, men en rätt stor del av det och det räcker för nån som mig att bli knäckt och gå in i mig själv totalt som jag gjorde i vintras. Hemskt. Och vilka hemska människor det finns som inte vet när det är dags att sluta prata, prata om andras liv, vad andra gör, bara prata helt oavbrutet med andra som inte heller har ngt med dom sakerna att göra, prata och spekulera, tro sig veta, föra vidare, låta det bli en stor slemboll som drar med sig människor runt i hallsberg medans den snurrar genom. Och tyvärr finns det ju dom som hoppas på helt frivilligt och gör den större, den expanderar.. sen när man tror att den där äckliga slembollen som ni slembollar själva har byggt, har lixom rullat iväg så har den bara stannat till.. när man minst anar det, så är det nån som puttar igång skiten igen. Varför? Är det svartsjuka? Egoism? Ren elakhet? VADFAN har jag gjort er egentligen? Ska jag behöva anmäla en och en för förtal? Inte som att många är speciellt diskreta med deras prat.

 

Men i dagens läge är jag överlycklig att jag har hamnt på det arbete jag har hamnat på. Tacksam för att universum har gett mig denna chans att kunna vara lycklig och känna mig trygg och säker. Att alla korten läggs upp på bordet direkt om det blir ngt och jag hoppas innerligt att detta var första och SISTA gången. Självkänslan tar sån stryk av sånt här bullshit för man kan inte påverka det ett dugg till slut. Folk pratar. Om alla. Du, du som pratar med henne om honom, pratar om dig och han pratar med henne om dig. Och så runt och runt. Onda cirklar. Håll käften istället! Fan vad ni skulle få mkt mer gjort på jobbet då!

 

Tack för det. Kändes skönt. Nu får det vara bra. Nu räcker det faktiskt. Börjar bli tjatigt ;P

 

 

Från gårdagens soligheter...