Men till saken jag gått och grubblat på i mitt stilla sinne enda från att vi kom till huset i Mörtsjön igår tills vi åkte hem idag. Varför ser jag mina föräldrar som två tonåringar som flyttat isär? Mamma sa vid flera tillfällen att "ja herregud nu har jag fan suttit här sen i onsdags, Agga.." jaha? Vad oväntat med tanke på vad anledningen till flytten egentligen var.. Tanken var väl att dom skulle hålla ihop fast ändå ha skilda boenden? Två tonåringar som inte riktigt vet vart dom står, två väldigt förvirrade människor. Mina föräldrar. Vad mysko det är egentligen. Sorligt. Känns så himla ledsamt att vara i huset men att nu är bara ett fåtal av mammas saker där som hon behöver, resten är sånt där som pappa fick "behålla" ni vet.. tom garderob, tömt rum, tömda byrålådor, ommöblerat här och var.. det är som att inte ens samma människor är i huset längre. Inte samma känsla överhuvudtaget. Sorligt. En väldigt sorlig känsla. Men jag vet ju att det var det som var illa tvunget att hända för att det skulle fungera av många skäl och jag tycker ändå det verkar som att ialla fall mamma mår bättre. Pappa är svårare att läsa, jag tror han har mkt instängda känslor om allt detta som han inte riktigt vet hur han ska ta fram utan att det blir fel. Han bara flyter med lixom.. "jaha..." typ.

 

Gud vad jag hoppas på ett lyckat läkarbesök imorgon. Spännande.