Känns som att jag är en nyfödd bebis som börjar kunna öppna ögonen och se.. lite sådär pånyttfödd ni vet.. nästan bokstavligt. Imorse var det riktigt nära att jag inte kom utanför dörren som de senaste 5 dagarna då jag gömt mig hemma i mitt egna kaotiska helvete jag gått genom barfota och naken. Brinnande och isande på samma gång ni vet. Jag har nästan krypit ut ur mitt egna skinn. Inte sovit, knappt fått i mig ngn mat, inte kunnat fått fram en enda känsla eller nån riktigt ordentlig tanke överhuvudtaget. Jag har varit till en av dom mörkaste platserna jag förmodligen nånsin kommer att besökt i hela mitt liv. Jag vill helst inte göra om det. Jag tror inte jag klarar en resa till. Det är fan inte så jävla hipp att nästan kunna se sig själv och omvärlden som om jag stod utanför min egna kropp och bara stod och stirrade och inte kände igen det alls, inte kände ett skit för det. Bra eller dålig känsla lixom. Bara ekande tomhet.

 

Tack har jag iaf att säga till er som stått där och varit till hands så det nuddat hjärtat av tacksamhet, så mycket jag kunde känna iaf det var tacksamhet för all hjälp runtomkring. Jonas, mamma, Ronja. Mina ungar, mina glada små solar, mina stjärnor vart i helvete skulle jag vara utan er? Förmodligen inte här i alla fall.

 

 

 

 

 

 

Idag ska jag försöka ta mig iväg till gymmet. Försöka. Med Ronja. Tack för att du ställer upp och orkar dras med mig och mina jävla demoner.

 

Peace out