Saknar dom gamla tiderna. Mycket. När man stod på sina egna ben av egen kraft av egen styrka. Nu måste man förlita sig på allt så allt går som det är tänkt. Jag fick höra många ggr att jag borde skriva mer. Typ en bok eller liknande. Jag är visst bra på ord. Användning av ord. Ja, visst. På ett tangentbord eller min smartphone. Jag är ganska annars väldigt konflikträdd, jag diggar inte bitchigheten som dyker fram vid behov. Den gör inte det happ som happ. Så att bara för att jag ibland är snabb och glapp i käften betyder det inte att jag är ordkunnih till att skriva en bok. När jag bloggar gör jag oftast det spontant trots att dagen varit en urtrist hemma dag fast solen skinit men ungarna varit fullt busy med annat, så kan ju annars under den tristessen tänkt lite på det och lite på annat. Sen blir det snöbollseffekt till kvällens slut. Barnen sover gott. Min gubbe står i köket i valet och kvalet om det finns böttre saker att göra med sin lugna kväll, förmodligen inte. Tjurig blev jag pga en annan besserwisser i sitt minst vackra esse pekar finger och suckar. Nä fan tack å hej en liten stund. Då står jag fan hellre ute och tar en cigg och bloggar så fingrarna knappt känns längre. Kylan och min värk är så fett osams. Vill bara sova och sova. Gräva ner mig till solen och sommaren lyfter fram kropp och själ.