Idag tar jag mig i alla fall i kragen och drar iväg med Emmy till gymmet nu strax. Åtgärd mot ryggvärk är fixad äntligen. Nu kan jag röra mig mer som en människa och inte en handikappad reptil. 

Besviken, lätt bortglömd. Lite den känslan. En jävligt fin hårlinje där vart gränsen går tycker jag. Om man påstår sig bry sig hit och dit. Kan vara svårt att greppa att det är så om man inte får nästan tjata till sig nån kontakt, utan bara gör det för att man får känslan att vara lite undan gömd i ett hörn. Man duger inte längre, passar inte helt in i det nya perfekta tillvaron i dens liv som nu är så mkt bättre. Finns olika sätt att visa omtanke och sympati än att bara tänka det för sig själv och tro att man ska VETA det. Vart är vi påväg? Jag passar inte som sagt in i den bilden längre. Jag har blivit något utsuddad. Så känner jag mig. Hur ska jag kunna veta att någon bryr sig om jag själv inte skulle ta kontakt skulle jag ju inte höra ett pip.  Den där fina, perfekta bilden, den passar nog mindre på mig än jag passar in på den. Står hellre själv och förvirrar mig in i det sista än att fiska efter vänskap som suddar bort mig. Wtf. 

Nä nu drar vi till gymmet. 

Peace..