Hurtig jag är. Så hurtig att ryggen pajjar istället, igen. Ja ibland kan jag bara komma på att värken ilar i hela ländryggen och att nervsmärtan strålar ut u båda benen ner till fötterna, utan att ens reagera. Värken verkar ha blivit en del av mig. Jag kmr förmodligen leva med det resten av mitt liv. Och det känns väl sådär. Äta starka mediciner livet ut för att kunna fungera. Kunna lyfta mina barn utan att nästan ibland ramla ihop, kunna jobba, slippa tanken på att jag kanske borde vara sjukskriven. Min rygg är min börda jag får bära på. Det övergår till det psykiska. Påverkar själen. Gör mig frustrerad och ledsen. 
Sola. Bada badkar. Basta. Värme värme värme. Det är det bästa mot värken. Man känner sig mjuk i hela kroppen. En stund, sen skulle man behöva upprepa proceduren. Ett par ggr, eller helt enkelt spendera 80% av sin tid att ligga i ett solarium (om det inte va farligt ned uv ljuset och allt sånt..) eller bada badkar.