Jag tabbade mig rejält. Jag raserade mitt liv. Och inte bara mitt, andras oxå. Men idag kan jag ialla fall prata öppet om det. Jag svarar ärligt på det som frågas. Jag tänker inte dölja mer, jag rensar luften runt mig. Och jag har ganska snabbt insett vilka som står kvar och vilka som visar sig komma tillbaka och får mig att verkligen inse att innan jag dök ner i svarta hålet så fanns det vänskap bl a som var riktig och den pausades när jag knuffade undan allt och alla för mitt egos egna värsta och vad jag tyckte just då i mitt tunnelseende var mitt bästa såklart. 

 

Så jag trodde väl fel. Men vad jag vet med min betrakning så var det som fanns innan, ngt att kämpa för. Att kunna återbygga sakta igen. Ingen kan vara mer idiotförbannad på mig än jag själv. Men det är väl tur att det faktiskt finns en förmåga att bara kunna... lixom.. från en dag till en annan bara sluta älska nån. Good for you. Jag håller väl kvar för hårt i det som var innan. Att utan dessan äckliga kemikalier som förstörde livet, så var det bra. I dagens läge, finns det fan inte  anledning att försöka visa sig hjärtlös som en sten. Gör det bara värre. Varför skulle nån vilja göra det VÄRRE? Hämdlysten much? Vem i hela världen skulle i min trasiga situation vilja höra "mitt liv går vidare"? Även om jag vet om det nånstans i bakhuvudet och det skrämmer skiten ur mig, så vill man inte höra det. Stick en jävla kniv i mig på en gång istället. Det jag gjorde var fittigt, det är ngt jag är 1000% medveten om. Det var inget agerande som jag kunde kontrollera helt logiskt just då. Jag fattade lika mkt som en urtömd vatenmelon ungefär. 

 

Jag bara tömmer mig på dessa tankar som gnager.. vet inte vart man ska göra av allt.